A1. Insjöar, floder och våtmarker har sötvatten.
A2. Jonföreningar med kväve och fosfor är det som oftast begränsar tillväxten.
A3. Syrgas löser sig lättare i kallt vatten än i varmt vatten. När vatten värms kommer syre att avges till luften.
A4. Växtplankton som äts av djurplankton inleder många näringskedjor.
A5. Det finns inte tillräckligt med ljus för att fotosyntesen ska vara större än cellandningen.
A6. Näringen består av plankton från sjöarna, men också insekter och larver som spolats loss från bottnen. Ofta finns myror och skalbaggar från omgivande land med i det strömmande vattnet.
A7. En myr som nås av vatten från omgivande mark är ett kärr. Regnvatten rinner genom marken och tar med sig näring från marken runt kärret. När myren växer på höjden blir den en mosse som bara får vatten uppifrån. När mossen endast får vatten från regn blir den näringsfattig.
A8. Sileshår och tätört fångar insekter med sina klibbiga blad. Djuren fastnar och bryts ned av enzymer. Näringen tas upp av bladen.
A9. Amazonflodens mynning och Östersjön är två stora områden med bräckt vatten.
A10. växtplankton
A11. Lera och andra små partiklar sjunker ned genom vattnet och bildar sedimentlager på bottnen.
A12. Växter påverkas av salt, vattenbrist, stark vind, sand som rör sig och is som påverkar stranden.
A13. I tropiska områden bildas korallrev på grunt vatten. Utanför den svenska västkusten finns korallrev på djupt vatten. Dessa rev bildas av koralldjur som inte lever i symbios med alger, utan klarar sig på egen hand.
A14. Det är ont om kväve och fosfor nära ytan.
A15. Hög produktion finns i uppvällningsområden där näringsrikt bottenvatten förs upp till ytan, på kontinentalsocklar nära kusterna där floder för med sig näringsämnen från land och i korallrev där ekosystemen har egna kretslopp med cirkulation av näring.
A16. Lägst salthalt finns längst in i Bottniska viken och Finska viken.
B1. Döda växter och djur sjunker till botten och bryts ned. Det går åt syre vid nedbrytning. Under perioder då ingen cirkulation sker kommer inget syrerikt vatten ned till bottnen.
B2. En del våtmarker har dikats ut och blivit åkermark.
B3. Under vår och höst finns både näring och solljus vid ytan där produktionen sker. Under sommaren uppstår näringsbrist som begränsar produktionen. Under vintern är det för mörkt.
B4. Man bör leta upp en näringsfattig sjö, eftersom vattnet där oftast är syrerikt. Laxartade fiskar är känsliga för syrebrist.
B5. Den övergödda sjön har ett problem med kraftig växtlighet. Syre förbrukas vid nedbrytningen av dött växtmaterial. Under varma sommardagar försvinner det lilla syre som finns i vattnet upp i luften.
B6. Platser med bräckt vatten är ofta kortlivade miljöer där salthalten varierar. Det finns få arter som är anpassade till bräckt vatten. De arter som lever där hör hemma i saltvatten eller sötvatten.
B7. När koldioxid löser sig i vatten bildas kolsyra. En följd av ökad koldioxidhalt är därför att havsvattnet blir surare. Många djur med skal eller skelett av kalk påverkas av surt vatten.
B8. Havsströmmar transporterar vatten mellan olika delar av havet. Strömmarna fördelar värmen över jordklotet. Havsströmmar kan sprida näringsrikt vatten mellan olika områden och öka produktionen.
B9. Växtplanktonätare: två djurplankton, krill och hoppkräftor.
Krillätare: bardvalar, petreller (en fågel), pingviner och sälar
B10. Kraftig påverkan av saltvatten, sol och vind gör att inget kan växa där.
B11. Följande länder har flodvatten som hamnar i Östersjön: Danmark, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ukraina, Polen, Vitryssland, Litauen, Lettland, Estland, Ryssland, Finland, Sverige och Norge.
B12. Floder som mynnar i Östersjön för med sig stora mängder näringsämnen, främst kväve och fosfor. Näringen kommer från gödning som har spridits på åkrar och från toaletter. Runt Östersjön bor nära 90 miljoner människor, vilket skapar mycket avloppsvatten. Reningen av avloppsvattnet är i många fall dålig.
B13. När organismer dör sjunker de till botten. Nedbrytarna använder syre för att bryta ned allt. När syret är slut fortsätter svavelbakterier med nedbrytningen. Vid denna nedbrytning utan syre bildas giftigt svavelväte. Både syrebristen och svavelvätet skapar problem. Döda bottnar uppstår där endast bakterier överlever.
