A1. Mångfald av arter och samspel mellan arter. Mångfald av ekosystem och naturtyper. Genetisk mångfald, alltså variation inom arter.
A2. Antalet arter kan öka genom att arter med lämpliga anpassningar vandrar in. På lång sikt kan nya arter utvecklas genom evolution.
A3. Variation är viktigt för artens förmåga till anpassning och evolution. Om alla individer har samma arvsanlag kan inte det naturliga urvalet ske.
A4. Naturen ger oss rent dricksvatten och syre i atmosfären. Mycket av våra livsmedel produceras i ekosystem. Vi har hämtar också trä och andra material från naturen.
A5. kulturella ekosystemtjänster
A6. fåglar, spindlar, rovinsekter, svampar och virus
A7. Pollinering sköts mest av humlor och bin, men även av en del andra insekter.
A8. Varje år försvinner odlingsjord vid byggen av vägar, bostadsområden och industrier. På många håll planteras skog på tidigare åkermark.
A9. Papper, tyg och plast kan tillverkas av cellulosa.
A10. Viltkött, bär och svamp får vi från skogens ekosystem.
A11. Tundran ger möjlighet till renbete och naturturism. Våtmarker minskar risken för översvämning och övergödning. Torven som bildas i våtmarker binder koldioxid och kan därför motverka klimatförändringar.
A12. lupin, jätteloka, spansk skogssnigel, vresros
B1. Torra och näringsfattiga miljöer är ofta artfattiga, tex tallskogar på hällmarker. Få arter är anpassade för miljöer med stark kyla, torka eller brist på solljus.
B2. Kalksten är lättvittrad och ger marken gott om kalcium, magnesium och andra mineralämnen som växter behöver.
B3. Det tar tid för arter att etablera ett ekosystem i en ny miljö. Om det finns lämpliga arter i närheten kan de vandra in, men ofta finns det geografiska hinder som gör att det tar tid. Nya arter kan uppstå genom evolution, men det är en långsam process som kan ta miljoner år.
B4. Risken för inavel ökar och därmed risken för ärftliga sjukdomar. Om en population består av få individer brukar den genetiska variationen minska. Den minskade variationen leder till både sämre anpassningsförmåga och ökad risk för inavelsproblem.
B5. Resiliens beskriver ekosystemens förmåga att återhämta sig efter störningar. Återhämtningen efter en störning av ekosystemet underlättas av biologisk mångfald. Näringsväven i ett ekosystem är oftast stabilare om det finns många arter. Varje enskild art påverkar då inte lika mycket som i ett ekosystem med få arter.
B6. Läkemedelsföretag letar efter användbara ämnen med medicinsk verkan. Eftersom artrika ekosystem som regnskogar försvinner i snabb takt är risken stor att arter som kunde ha använts mot svårbehandlade sjukdomar aldrig kommer att upptäckas.
B7. Nedbrytning får atomer att cirkulera i kretslopp så att de kan återanvändas. Utan nedbrytarnas arbete skulle näringskedjorna för länge sedan ha slutat att fungera.
B8. Jordbruken blir alltmer specialiserade för att öka effektiviteten. De artrika miljöer som finns på betesmarker och ängar används inte längre och de görs om till skog eller åkermark.
B9. Våtmarker blir naturligt syrefattiga miljöer. Vid syrebrist omvandlas kväverika näringsämnen till kvävgas. Fosforrika föreningar fastnar i organiskt material och de sediment som bildas på bottnen.
B10. Invasiva arter som hotar mångfalden kommer hit genom transporter och avsiktlig inplantering. Intensivt fiske, till exempel för att få foder till fiskodling, kan leda till att vi tar upp mer fisk än ekosystemet tål. Genom vårt jordbruk och skogsbruk minskar utrymmet för de naturliga ekosystem som fanns tidigare.
B11. Arterna är invasiva arter som har kommit hit från andra delar av världen. De har anpassningar som fungerar ihop med den icke-levande miljön i våra ekosystem, men de har inte någon naturlig plats i våra näringsvävar. De invasiva arterna breder ut sig och tränger undan inhemska arter.
B12. Om vi inte ser till att bevara de livsmiljöer där de hotade arterna finns, så kommer de inte att klara sig även om de är fridlysta.